Amnestygrupp 124

Det vänligaste man kan säga om dagens FN är, att det är bättre att ha en svag världsorganisa-tion än ingen alls. Listan över olösta problem och misslyckade insatser är lång. Uppgiven-heten tycks dessutom smitta av sig till olika regionala organ. ASEAN, samarbetsorgan för länderna i Sydostasien, höll nyligen ett utrikesministermöte. Bland annat diskuterades utvecklingen i medlemslandet Burma. Indonesiens utrikesminister, Marty Natalegawa, förklarade sammanfattningsvis att frigivningen av Aung San Suu Kyi och valet i november är ”säkra tecken på att landet är på väg mot ett mer demokratiskt system”.

Han talar mot bättre vetande. Valet genomfördes enligt regler som befäste militärens övermakt. Aung San Suu Kyi blev fri sedan hon avtjänat sitt senaste straff, och man inte kunde hitta något mer att anklaga henne för. Just nu sitter 2189 politiska fångar fortfarande inspärrade, många av dem med horribelt långa fängelsestraff. De militära myndigheterna har genomfört ett system där de dömda sänds till fängelser i landets ytterområden, så att anhöriga hindras från att besöka dem. Därigenom berövas de möjligheten att få de mediciner och kosttillskott som kan vara nödvändiga för överlevnad i de ytterst illa utrustade fängelserna.  Övergreppen mot landets minoritetsfolk fortsätter med oförminskad kraft. Alarmerande rapporter från FN:s särskilda observatörer och från oberoende organisationer för mänskliga rättigheter har helt ignorerats.

I det nya parlamentet är 25 procent av platserna tillsatta av militären. Den gällande författningen kräver att minst 75 procent av ledamöterna stöder ett lagförslag. Ledande demokratiska partier var utestängda eller kraftigt missgynnade i valproceduren. Det nu största partiet leds av militären, och dess ledande talesmän är avsuttna officerare. I ett programtal inför lokala befälhavare rapporteras högste generalen, Than Shwe, ha förklarat att de måste vara beredda på att genomföra en statskupp om parlamentet misslyckas med sina uppgifter. Tala om att förse sig med både hängslen och livrem!

Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter försvaras numera i första hand av oberoende frivilligorganisationer, inte av FN. En genomgång av rapporterade övergrepp under senare år visar att många länder har noterats för ett stort antal systematiska och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Dokumentationen är detaljerad och omfattande. I det internationella umgänget behandlas dessa länder ändå med samma respekt som vilket land som helst. Realpolitiken kräver ett stort mått av hyckleri. De ansvariga gömmer sig bakom deklarationer om att inte blanda sig i andra staters inre angelägenheter, samtidigt som de bevakar sina egna intressen och gärna tjänar en hacka på ett samarbete med förtryckarna.

FN:s råd för mänskliga rättigheter har sedan 2006 en procedur för att vart fjärde år granska medlemsstaternas förhållanden. Den 27 januari i år hade turen kommit till Burma. Inför den 15 man starka delegationen från Burmas militärjunta framförde 57 nationella delegationer sina synpunkter. Talesmän för Kina och flertalet andra länder i den aktuella regionen gratulerade Burma till det lyckligt genomförda valet och till påstådda framsteg då det gällde mänskliga rättigheter. Andra var mer kritiska, däribland Sverige. Sammanlagt framfördes 126 rekommendationer. Av dem godtog burmeserna 10 med förklaringen att problemen redan var lösta eller på väg att lösas. Vidare lovade de att överväga 46 rekommendationer och återkomma med rapporter. Till slut avvisades 70 rekommendationer, däribland förslaget att man skulle frige landets politiska fångar. Man förklarade helt frankt att de i själva verket var vanliga kriminella. Och med det fick man slippa undan.

Nu diskuteras det att Ban Ki-moon är en alltför svag generalsekreterare och måste bytas ut. Det må vara sant, men FN blir aldrig starkare än vad medlemsstaterna tillåter det att vara. Hur grova kränkningar krävs det för att ett land ska förlora sin rösträtt i FN:s generalförsamling? Hur stor andel av befolkningen ska drabbas av övergrepp för att omvärldens regeringar ska tala klarspråk om saken? Hur grymma straff krävs det för att anständiga ledamöter i FN:s församlingar ska reagera när företrädare för tyranniet försvarar eller helt fräckt förnekar sin verksamhet? Lagar och avtal som inte efterlevs och detta att brott inte beivras riskerar att göra FN till en påkostad diskussionsklubb utan verkligt inflytande.

Bo Lindblom, Burmasamordnare, Amnesty International svenska sektionen
Sänt i radions OBS 2011-03-03