Uzbekistan – diktatur med strategiskt viktigt läge

Soldat utanför Tasjkent. Foto: Anvar Iliyasov/Scanpix
Soldat utanför Tasjkent. Foto: Anvar Iliyasov/Scanpix

Uzbekistan tog steget mot självständighet den 31 augusti 1991 efter mer än ett århundrade under ryskt välde, först som en del av det tsarryska imperiet, sedan av den sovjetiska unionen.

Historiskt är området ett av världens äldsta civiliserade, beläget vid den så kallade Sidenvägen – ett system av handelsleder som band samman Europa och Orienten – och har därmed ett rikt kulturarv bland annat i form av majestätiska städer som Samarkand, Buchara och Chiva.

Med 27,5 miljoner invånare (FN, 2009) är Uzbekistan Centralasiens folkrikaste nation, det stora flertalet är muslimer av den sunnitiska riktningen. Huvudstad är Tasjkent (2,1 miljoner invånare 2008).

President Karimov. Foto: Alexander Zemlianichenko/ScanpixPresident Karimov. Foto: Alexander Zemlianichenko/Scanpix

Politiskt dominerar Islam Karimov (född 1938), på den sovjetiska tiden ledare för kommunistpartiet, efter självständigheten vald till republikens president. Han omvaldes 1995, ett val där valförrättarna kunde se vem man röstade på, omvaldes igen 2000 i ett val utan utmanare. 2002 förlängdes hans mandat med två år till 2007 i en folkomröstning och då (december 2007) ännu en gång i ett val som konstitutionellt ifrågasätts och kritiserats som odemokratiskt.

Karimov beskrivs ha en skoningslöst diktatorisk inställning till all form av opposition. Det finns överhuvud taget ingen laglig opposition, i parlamentsvalet i december 2009 tilläts bara ledamöter som personligen godkänts av Karimov att ställa upp. Varje val i landet har dömts ut av de få västerländska valobservatörer, huvudsakligen från OSSE, som getts möjlighet att följa dom.

Enligt människorättsorganisationersom Human Rights Watch och Amnesty International är Uzbekistan en repressiv stat där lagar betyder föga, medborgarnas rättigheter är relativa och tortyr ingår i systemet.

Men efter terroristattackerna i USA den 11 september 2001 behövde Washington Uzbekistan för kriget mot Afghanistans talibaner och al-Qaida och valde att överse med regimens förgripligheter.

Det har sedan självständighetenvarit ett antal attentatsförsök mot Karimov. Flera personer dödades i ett bilbombsattentat utanför en regeringsbyggnad i Tasjkent 1999 varefter regimen slog hårt mot ett antal radikala islamiska grupper. Regimen likställer sedan dess alla islamiska grupperingar med terrorister.

Den största radikala organisationen är den uzbekiska grenen av Hizb ut-Tahrir, med målet att störta president Karimov. En än mer militant islamistisk organisation är IJG, Islamic Jihad Group, med band till al-Qaida. IJG anses stå bakom en rad bombdåd och självmordsattacker i Tasjkent och andra städer med många dödsoffer.

Enligt människorättsorganisationer vilar en stor del av ansvaret hos Karimovs strängt auktoritära regim för att ha skapat ett samhällsklimat som gett näring åt den växande militanta islamismen.

Uzbekerna har blivit fattigare,sämre utbildade och mer isolerade sedan Sovjetunionen kollapsade och Uzbekistan fick sin självständighet. Ekonomin utanför huvudstaden har stagnerat, flertalets löner räcker knappt att leva på och har tvingat miljoner att bli migrantarbetare i Ryssland och Kazakstan. Samtidigt har samhällets religiösa delar förföljts och brutaliserats av regimen – en kombination som visat sig sprängladdat farlig också i andra länder, exempelvis Irak.

I maj 2005 öppnade regimens säkerhetsstyrkor eld mot tusentals protesterande människor i Andizjan i landets östra del. Vittnesuppgifter talar om ett blodbad med hundratals dödade. Massakern följdes av mängder av godtyckliga arresteringar av vad som påstods vara terrorister och kriminella som tagit initiativet till upproret. Regeringen säger att färre än 190 dödades, människorättsorganisationer anser att massakern krävde omkring 750 liv.

Protest i Andizjan 2005. Foto: Efrem Lukatsky/Scanpix Omkring 700 människor ska ha dödats i protesterna 2005. Foto: Efrem Lukatsky/Scanpix  

EU och USA riktade skarp kritikmot regimen och införde sanktioner, bland annat förbud mot vapenförsäljning till landet och stopp för visering för regimens officiella företrädare. Uzbekistan svarade med att säga upp avtalet med USA om dess militärbas i landet.

Uzbekistan har konsekvent vägrat att gå med på västvärldens krav på en oberoende utredning av massakern, men har tillåtit Internationella Röda Korset att inspektera dess fängelser, stiftat en lag mot dödsstraff och frigett ett antal inhemska människorättsadvokater.

Men västvärlden började snartflörta med Uzbekistan igen, då EU behövde söka efter alternativa energikällor i Centralasien och Uzbekistan fortsatt var av stor strategisk betydelse för Nato-alliansens krigföring i Afghanistan. EU lättade på sanktionerna, vapen säljs åter till regimen, och Världsbanken har tagit tillbaks ett beslut att inte ge lån till landet.

Uzbekistan har också mjuknat något i förhållande till EU och USA. Tyskland tillåts ha en militärbas i Termez som understöd åt trupper i Afghanistan. Där har nu också USA tillstånd att ha viss närvaro. Nato tillåts använda uzbekisk järnväg för transporter till och från Afghanistan.

Den svenska regeringen tog i mars 2010 bort sin avrådan från resor till Uzbekistans konfliktdrabbade regioner, med motiveringen att säkerhetsläget i Andizjan-provinsen har normaliserats. 

New York Times hävdari en artikel att Uzbekistan inte är riktigt så illa som dess rykte säger, och att landets befolkning är mer bekymrade över vardagsekonomiska problem än över att den hemliga polisen ska knacka på. Uzbekistan är inte Nordkorea, rapporterar tidningen och citerar en europeisk diplomat med lång erfarenhet av landet; ”inte varje rättighet kränks hela tiden”.

Publicerat: måndag 24 maj 2010 kl 14:39 av Bengt Therner, Ekot, Sveriges Radio. Återges här med författarens medgivande.

Kommentarer inaktiverade.