Uzbekistan har fönstret öppet mot väst

Om det kulturella gränslandet mellan Asien och Europa
av Torgny Hinnemo

Efter Sovjetunionens upplösning föddes fem nya stater i Centralasien. Det är inte fråga om gamla stater som åter blivit självständiga – Centralasiens karta såg ut på ett helt annat sätt före den ryska kolonisationen. De persisk- och turkspråkiga folken har genom historien levt under inflytande från många håll, bland annat europeisk litteratur.Även under sommaren lägger sig nattfrosten över träden i Chatqolbergen. Arbetare breddar nu vägen genom bergen som förbinder Ferganadalen, där en fjärdedel av Uzbekistans befolkning bor, med huvudstaden Tasjkent och resten av landet. På bergspassens marknadsplatser (bilderna till höger) säljer lokalbefolkningen bland annat vildtulpaner.

– Vad gör egentligen Vilgot Sjöman nuförtiden? Vi har inte hört något om honom på länge.
Tio par ögonbryn runt matbordet lyfts lätt förvånat när jag säger att han kastat sig in i den religiösa debatten på den svenske ärkebiskopens sida. Middagssällskapet på Café Bravo i Fergana (uttalas Ferganá) består av målare och poeter. De är lika väl bevandrade i vår kultur som vi är okunniga om deras.

Staden Fergana med knappt 200 000 invånare ligger i dalen med samma namn. Dalen är stor som Uppland och Södermanland tillsammans. Det platta landskapet brer ut sig som botten av en jättegryta där de omgivande bergen ger nederbörd och håller vattnet kvar. Det är här som Syr-Darjá, en av Centralasiens två stora floder rinner upp. Fastän Centralasien har en yta som är större än EU:s lever nästan en femtedel av de knappt 60 miljonerna invånare tätt inpå varandra i den bördiga Ferganadalen.

På Café Bravo, som öppnade i början av året, har alla läst Tomas Tranströmer och känner till den avsomnade svenska filmtidskriften Chaplin. Bland de filmer som visats under videokvällarna finns flera av Ingmar Bergmans. Inkomsterna av restaurangverksamheten räcker till för att den lågmälde innehavaren Vladislav, som varit sjöman med hemmahamn i Fjärran östern, ska kunna hjälpa sina vänner från Uzbekistans konstakademi med ett mål mat då och då. Målaren Alisjer Hamidov, den mest experimentelle i sällskapet, säger att han inte haft råd att sätta av tid för måleriet på flera år. Staten har skurit ner på sina konstinköp och är inte längre intresserad av experimentellt måleri.

Bravo, som gästerna kallar ”vårt art café”, har blivit både ett hem och ett fönster mot världen. Här hänger deras tavlor, här ljuder Tom Waits ur högtalarna tillräckligt högt för att kunna lyssnas till men tillräckligt dämpat för att inte störa ett samtal kring tankar om sufismen. Det är Europa fast maten är uzbekisk – och riklig när det finns gäster – och vinet hemmagjort. I Ferganadalen är allt grönt men här finns inga skogar för jordbruket har många munnar att mätta. Timmer, mest poppel, växer bara i vägkanten. Det gör också mullbärsträden som ger näring åt maskarna i de statliga silkesfabrikerna. En sidenväverska tjänar 250 kronor i månaden, en textildesigner det dubbla. Att väva en meter konstfullt sidentyg i dubbla skift tar två veckor.

Före den ryska kolonisationen under andra halvan av 1800-talet var Ferganadalen ett eget furstendöme under namnet Kokand (uttalas Kokánd) och kulturellt centrum i Centralasien. Den dåvarande huvudstaden, som också heter Kokand, ligger drygt tio mil från Fergana. De centralasiatiska furstendömena ägnades upp till två hela sidor i Nordisk Familjebok, vilken var vår motsvarighet till Nationalencyklopedin för hundra år sedan.

Poeten Sjamsjad Abdullajev (t h) är i dag förgrundsfigur inom den så kallade Ferganaskolan. Här dricker han te i trädgården hos målaren Alisjer Hamidov.

Kokand är en stad av poeter. I augusti varje år håller den sin Harmonifestival då man deklamerar på det centrala torget. Poesivännerna hävdar att fler tonåringar skriver poesi än går på disko. Kanske beror det också på att poesi är något som alla har råd med i motsats till uteställena.

Vid de persisk- och turkspråkiga hoven i Centralasien anställde man genom århundradena diktare på samma sätt som europeiska härskare höll sig med hovkapellmästare. Och precis som Mozart inte nödvändigtvis skrev musik till operor på sitt eget eller furstarnas språk, läste och diktade Centralasiens poeter på både persiska och fornturkiska språk. I Ferganadalen talas fortfarande både tadzjikiska, som har mycket gemensamt med klassisk persiska, och uzbekiska och kirgiziska som båda har en turkisk grammatik. Den ryska erövringen 1876 följdes av vågor av invandring från Ryssland som fortsatte in i sovjetisk tid och bidrog till internationaliseringen av det intellektuella livet. De ryska trupperna kände sig otrygga i Kokand och grundade i stället sin egen stad, Fergana.
– Fergana var som ett litet Petersburg. Det var därför mina föräldrar valde att flytta hit från Ryssland, säger konstnärinnan Irina Batova.

Staden Fergana i nuvarande Uzbekistan blev liksom grannlandet Tadzjkistans huvudstad Dusjanbe en smältdegel. I Tadzjikistan var det landets egna intellektuella som skaffade sig nya erfarenheter genom att sätta upp Othello och tillägna sig europeisk konstmusik. I Fergana mötte de ryska konstnärerna nya färgskalor och alla ryssar med något intellektuellt intresse tog åt sig den lokala traditionen att skriva poesi. Många uzbeker gör det i sin tur i dag på både ryska och uzbekiska.

Under den så kallade perestrojkan då den sovjetiska censuren hävdes under slutet av 1980-talet blommade både poesin och måleriet upp i Fergana och många vallfärdade dit även från Ryssland. I början av 1990-talet började kritiker i Moskva tala om en Ferganaskola inom litteraturen. Långt senare försökte dess nuvarande förgrundsfigur, poeten Sjamsjad Abdullajev som 1993 fick det prestigefyllda ryska Andrej Belyjpriset, formulera ett manifest. Han säger bland annat att Ferganaskolan utmärks av tydliga kännetecken från en ”sydlig, tryckande värld” i förening med en hermetisk ”västlig” poetik. Den har en dragning åt senromantisk melankoli formulerad på ett nutida språk. Fientlig till socialrealismen räds den händelseförlopp och berättande framställningar och därför söker sig texternas etos ut i skuggan, skriver Abdullajev.

Så här börjar ”Roman”, den inledande texten av honom i webbantologin Babylon (www.vavilon.ru):

”Väsen utan fasta känslor. Det blir bättre så.
På den vita verandan, nedsmutsad av flugor,
håller hon ett venöst garn
mot morgonen i vänster hand
och tänker på ögonblicket av obetänksam uppriktighet
(alltmedan mannen resonerar med en annan om inget
särskilt) han är ju rädd
att leva, och fingrarna sökte ro,
släppte tråd för tråd,
som om de vande sig vid stigman av bittra rykten…”

En av många som före Abdullajev skrivit om avsked var Nadira, en av flera pseudonymer för en kvinnlig poet som levde i Kokand under 1800-talets första hälft. Hennes make avancerade till härskare över hela Kokand men han dog när hon var 30 år och hon fortsatte att regera som drottningmoder tills härskaren av Buchara lät mörda henne. Samtidigt som Nadira fullföljde en litterär tradition blev hon en symbol för emancipation och mentor för andra kvinnliga poeter. Maktens inställning till poesin har alltid varit lika dubbelbottnad som poesin själv. Tryggast känner sig makten om dikterna är devota, nationalistiska eller åtminstone lättfattliga. En publicist från en annan del av Uzbekistan än Fergana berättar att han fick problem efter att ha publicerat stroferna ”Första vagnen/sista vagnen/resten är räls”.

– Det är väl ingen politik i det, säger han och slår ut med armarna.
Ett motiv som varierats av många Ferganamålare är mannen med dragkärran. Ibland är den ett enkelt flak på två hjul. Ibland bär den upp ett helt hus ur vilket någon ägodel trillat ut på vägen. På Café Bravo träter de lärda om symboliken.
– Kanske betyder det att man alltid bär hemmet inom sig, säger Sjamsjad Abdullajev fast låter inte alldeles övertygad. Hans vänner, som inte haft chansen att flytta, säger att han, som haft den, inte vågar. Han instämmer i att det bara är i Fergana han förmår skriva som han vill. Någon annan skjuter in att vagnen representerar allt det som vi på gott och ont bär med oss genom livet.

Hur som helst har många släpat sin vagn långt från Fergana, till Europa och USA där man fortfarande kan försörja sig som universitetslärare i litteratur, målare eller konsertmästare. Och det är åtminstone så långt bort som till Moskva man måste söka sig för att få sina dikter publicerade. Där försörjer sig en av Ferganapoeterna, Daniil Kislov, som delägare i ett företag som bevakar vad som sägs i ryska medier åt bland andra Rysslands politiska partier. Där har han också med stöd av bland andra affärsmän som flytt affärsklimatet i Uzbekistan byggt upp webbplatsen Ferghana.Ru. Den ger hans författarkollegor en plattform ut i världen men berättar också om livet och kulturen i Ferganadalen och dess historia.

Den ryska kolonisationen av Kokand följdes av uppror ända in i sovjetisk tid. Som vedergällning förstördes alla historiska byggnader i Kokand utom de inre delarna av khanens palats. Kungariket Chorézm kring floddeltat söder om Aralsjön och med huvudstad i Chiva (Ch uttalas som i Bach) räddade sig däremot genom kapitulation. Detsamma gjorde Samarkand som var den viktigaste staden öster om Chiva sedan urminnes tid fram till 1600-talet då ledningen i stället gick över till Buchara (uttalas Buchará). Men Sovjetunionen nöjde sig inte med det. Kartan ritades om totalt så att Kokand och de andra tusenåriga rikena försvann. I deras ställe kom de nya nationalstaterna Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan och Ferganadalen blev en bit periferi av dem alla.

Fast människor fortsatte ju att vara släkt och att handla med varandra över gränserna även i Sovjetunionen. Det var när Sovjetunionen upplöstes och staterna blev självständiga för snart tolv år sen som gränserna stängdes och isolerade människor från varandra. Fortfarande finns ändå Fergana som en plats på jorden där man finner inspiration i sitt inre och talar om Vilgot Sjöman och Erland Josephsson och Tomas Tranströmer.

———

(Ur SvD den 24/8 2003. Texten är publicerad med SvD:s och artikelförfattarens tillstånd)

Kommentarer inaktiverade.