Den kinesiska regimen har under flera år försökt bättra den internationella bilden av den hårt kritiserade politiken i Tibet. Man har frisläppt ett antal tibetanska samvetsfångar före deras strafftiders slut, och inlett samtal med Dalai lamas exilregering. Det finns dock skäl att ana att det har i viss utsträckning är mer PR än en verklig förändring av synen på mänskliga rättigheter i Tibet. Detta bekräftas av att det varit just de fångar som givits stor uppmärksamhet av det internationella mänskliga rättighetssamhället, däribland Amnesty, som frisläppts. Bland de som givits mest uppmärksamhet är Ngawang Sangdrol, Ngawang Chophel och Jigme Sangpo. Kina har fått god publicitet och självklart är också dessa frigivanden mycket positiva nyheter – många Amnestygrupper har kämpat i många år för deras sak. Samtidigt har fler nya politiska fångar fängslats och på många områden är läget oförändrat.

För några år sedan återupptogs också samtalen med Kinas huvudsakliga motpart i den alltjämt infekterade konflikten om Tibets status – Dalai lamas exilregering. Under 2005 togs nya kontakter och nu har representanter för exilregeringen och den kinesiska regimen mötts ett flertal gånger. Det är inte frågan om förhandlingar, så långt kan man nog inte gå i optimismen över dessa samtal, men att parterna överhuvudtaget åter möts är viktigt för den fortsatta utvecklingen i regionen. Alltjämt är de flesta övergrepp mot mänskliga rättigheter i Tibet kopplade på något vis till Dalai lama eller tibetanska krav på självständighet, så det finns skäl att tro att om spänningen mellan parterna lättas kan också situationen förbättras.

Amnesty är fortsatt mycket kritiska mot Kinas politik i Tibet på en mängd områden, och trots ovanstående positiva nyheter går det inte att säga att situationen blivit generellt bättre för befolkningen. Yttrandefriheten är starkt begränsad, religionsfriheten likaså, tortyr är utbrett, rättssäkerheten dålig och fortfarande fortsätter man att döma fångar för politiska brott till mycket långa perioder – dessutom ofta efter rättegångar som är knapphändiga och där omvärlden helt saknar insyn. Och trots att den ekonomiska utvecklingen fortsätter i Tibet, även om det går trögare än i det östra Kina, så finns flera tecken som tyder på att detta inte når de stora breda tibetanska folklagren. Ofta beror detta på brister i utbildningsnivå och språkkunskaper, vilket gör att de bästa jobben och den stora merparten av de ekonomiska framstegen kommer att gynna den inflyttade han-kinesiska befolkningen.

En händelse som skakat omvärlden och skapat stort missnöje bland tibetaner både inom och utanför Tibet, är fallet Tenzin Deleg Rinpoche. För många har detta bekräftat att varken frigivningarna av fångar eller möten med exilregeringen egentligen förändrat den kinesiska politiken. I en kedja av gripanden och militära nedslag har man dömt ett flertal personer i Kardze, i Sichuan, till hårda straff. Hela frågan kretsar kring den tibetanske munken och läraren Tenzin Deleg Rinpoche, som anklagas för terrorism och hot mot rikets säkerhet. Han dömdes till döden men i januari 2005 omvandlades straffet till livstids fängelse. Han påstås ha medverkat i en serie bombningar, men några bevis har aldrig offentliggjorts och omvärlden befarar att frågan mer handlar om hans kontroversiella position som både populär folklig ledare med goda förbindelser med Dalai lama.

I samband med Tenzin Deleg Rinpoches dom dömdes också Lobsang Dondrup till döden. Detta straff genomfördes enligt planerna och Lobsang Dondrup avrättades i januari 2003. Fortfarande anklagas de kinesiska myndigheterna för att ha fabricerat bevisen mot de bägge, och framförallt i fallet Tenzin Deleg Rinpoche bara sökt efter ett sätt att tysta honom. Kinesiska myndigheter har under närmare 10 år försökt begränsa honom i hans aktiviteter för att sprida tibetansk buddhism och utveckla lokala sociala institutioner, och under de senaste åren har närmare 100 personer fängslats i Kardze under perioder som sträcker sig från bara några dagar till, som i Tenzin Deleg Rinpoches fall, livstid.

Jämför man dagens ca 140 kända politiska fångar i Tibet med de 800 som fanns 1997 så märks ändå en drastisk minskning av antalet fångar. Denna minskning har dock stannat av under 2002-2005 – delvis på grund av ovan nämnda situation i Kardze, Sichuan, och de nya arresteringarna där. Och fortfarande kan det ge över 10 års fängelse att ropa eller på annat sätt proklamera ”Free Tibet!”, att inneha den förbjudna tibetanska flaggan eller uttrycka lojalitet till Dalai lama.